Byn där tiden stod still

I måndags bar det av upp till bergen tillsammans med vår filippinska vän Michelle som vi lärde känna när vi var här förra gången. Efter att ha åkt kommunal van en timme, tricykle en timme och och gått/ åkt vagn efter en carabao (vattenbuffel?) i 2 timmar och korsat 14 floder var vi framme mitt ute i ingenstans i en by med 7 familjer. 

Michelle skulle dit för att hjälpa dem att bygga en toalett då de inte hade någon sådan. Vi sov där i två nätter och det kändes som att tiden stod stilla. Där fanns absolut ingen stress även om alla i byn hjälptes åt att arbeta med toaletten. 

Det var en så mysig liten by, på kvällarna samlades alla kring deras gemensamma bord som de hade, och åt, satt och pratade och sjöng. Det fanns ingen el men de hade en lampa gemensamt, som gick på solceller. En av kvällarna satt vi och pratade med dem, med hjälp av tolkning. De var lite blyga för oss med nyfikna och ställde frågor till oss om vårt land. De var gulligt när några av tonårskillarna frågade oss om hur vi hade flugit hit, om det var i ett sådant flygplan högt upp med rök efter sig eller ett sådant som flyger närmare marken? Vi sa att vi flugit i ett sådant med rök efter sig. :) 

 Varje kväll somnade vi till ljud av gitarr och sång, prat, höns som kacklade, kattungar som jamade och getter som fes. 

Vi hjälpte till lite grann med toalettbygget men mest var det byborna själva som byggde. Så Michelle stod för matlagningen och vi hjälpte till så gott vi kunde! 

Denna byn ligger nu på andra plats på topplistan av bergsbyar!  (Se tidigare inlägg från vår förra resa) 

Nu är vi tillbaka i civilisationen igen. Igår hade vi lite avskedsfest med glass, med personalen på team mission och nu är vi på väg till Manila igen för att imorgon ta flyget mot Palawan!

//Emelie och Josefine