Nu blir det lasning!

Nu har det gatt nagra dagar sen sist och vi har hunnit aterhamta oss ratt bra efter det harda aventyret. Vi har fatt riktig frukost (grot, mjolk, flingor, mackor) hos den snalla tanten vi bor hos, vilket ar helt underbart efter tva veckor av bara ris ris ris.. Vi har idag skrivit en liten rapport som ska skickas till team mission sveriges nyhetsbrev. Vi tankte att ni skulle fa ta del av den om ni vill. Orkar ni inte lasa allt gar det bra att bara titta pa bilderna :)  (Vissa bilder har hamnat pa fel hall, vi ber om urtsakt for detta!)

Har kommer rapporten:

Efter tva veckors aventyr ar vi nu tillbaks helskinnade I civilisationen igen. Vad vi vi varit med om de senaste veckorna ar svart att beskriva med ord, men vi ska gora ett forsok. Vart forsta mote med mangianerna var pa ett seminarie I en by pa sodra Mindoro. Vi kande oss som ufon. Folk stirrade, barnen blev radda for oss och  vi undrade, vad i hela varlden gor vi har egentligen. Vi befann oss I en by som bestod enbart av bambuhyddor, overallt sprang losa grisar, hundar och hons omkring, de aldre mannen gick kladda I nagon slags stringbyxa med en stor kniv i baltet, och varje kvinna i fertil alder hade en babis hangande i ett skynke pa magen. Man kan saga att vi fick oss en kulturchock. 

Pa seminariet, som varade i tre dagar, hade mangianer samlats fran byar i narheten, for att ta del av undervisning om bland annat familjeplanering, grundlaggande hygien och halsa, kvinnors rattigheter, kallsortering och djurskotsel. De som undervisade i de olika amnena var personal fran team mission som flera av dem sjalva ar mangianer. Allt eftersom seminariet pagick borjade vi vanja oss vid den stora kulturskillnaden. Vi kande oss inte lika utstirrade langre och nagra barn vagade sig till och med fram och satta sig i vara knan.

De kommande veckorna efter seminariet fick vi folja med olika personer fran teamet i deras arbete bland mangianerna i bergen. Vi fick under tva veckor leva som mangianer, vilket innebar att sova pa bambugolv, laga mat over oppen eld, slakta kycklingar, vandra i berg, ata kokosnotter, och ga pa toaletter som inte liknade nagot vi tidigare sett. Det var ett spannade arbete vi fick se. I en av byarna fick vi vara med pa en folkregistrering, for att registrera personer som varken hade personnummer eller raknades som filippinska medborgare. Att se hur stor skillnad ett identitetsintyg kan gora var riktigt haftigt. Aven om vi inte forstod deras sprak, kunde vi se i deras ogon en stolthet och ett okat sjalvfortroende, efter att ha fatt ett bevis pa att man raknas som en medborgare har fatt en egen identitet. Pa nagot satt har vi forstatt att det ar detta hela arbetet med mangianeran gar ut pa, det vill saga att starka dem som individer och folkgrupp for att de sjalva ska kunna forandra sin situation och inte lata sig utnyttjas av andra.

Efter tva veckor tillsammans med mangianerna, och teamet har vi lart oss valdigt mycket om deras kultur, men ocksa mycket om var egen kultur och om oss sjalva. Trots att vi vaxt upp i tva nast intill helt olika varldar, har vi insett att vi kanske inte ar sa olika dem som vi forst trott. Det kanns som att personerna vi lart kanna har mycket gemensamt med oss och vi har haft valdigt mycket kul tillsammans med dem under de har veckorna.